Håll truten...

ljuva Hönö

Conclusion

Med första fjällvandringen bakom mig är jag flera lärdomar rikare:

• På stugtur är kök trevligt att ha med sig men inte värt vikten. Varmt vatten i termos som kokas i stugan på morgonen räcker gott.
• Det spelar ingen roll hur bra kängor och strumpor man har om strumporna är för stora.
• Om man inte brukar bli sugen på Varma koppens matiga soppor hemma kommer man inte bli det på fjället heller.
• Kanonbra med stugtur som första vandring. Nu är jag dock sugen på tält!

Nästa gång hoppas jag på Hemavan-Ammarnäs...

22 juli Pårte - Kvikkjokk

Sista etappen mot Kvikkjokk ser vi på kartan är ganska plan och mitt knä jublar av fröjd vid blotta tanken på att det inte blir några flera branta backar. I stort sett hela sträckan går genom barrskog och rekommenderat rastställe är längs sjön Stour Dáhtá. Denna ligger dock så pass tidigt att vi går förbi och hoppas på att finna ett annat ställe som är tillräckligt myggfritt för att kunna stanna och äta.

Detta ställe existerar inte, och vi får nöja oss med en kortare paus på fem minuter, tillräckligt lång för att slänga i sig en Wasa sandwich och dricka lite vatten. Som väntat är sträckan relativt plan, och består till stor del av fina stigar, och bitvis känns vandring mer som marsch än just vandring. När vi ändå har en bit kvar börjar vi höra forsen i Kvikkjokk och när vi passerat den gamla tingsplatsen Tingstallstenen har vi inte långt kvar. Sista biten är grusväg och vi går förbi en bilparkering som får oss att acklimatisera oss till den civiliserade världen igen. Kvikkjokks fjällstation är nära.

Fjällstationen är ett kapitel för sig. Skillnaderna är stora mot den i Saltoluokta. Den känns mer som ett vanligt vandrarhem och mindre som en fjällanläggning. Rummen är fräscha och duscharna ok, men mysighetsfaktorn kan inte på långa vägar tävla med Salto. Saltoluoktas öppna spis, mysiga allrum mm, detta finns inte alls här. Frukosten har samma pris, 80 kr, och jag är förväntansfull. Saltos frukostbuffé har lämnat goda minnen i mitt sinne med sitt underbara hembakta (?) bröd, ljuvliga hjortron och smaskiga teer, och jag hoppas så klart på samma sak i Kvikkjokk. Vilken besvikelse! Brödet är tråkiga bake-off-baguetter och köpebröd, varken lingon, blåbär eller hjortron finns, men värst är nog tevattnet. Vattnet är inte upptömt på termos utan står i vattenkanna på värmeplatta. När jag tömmer upp vattnet i muggen simmar tusentals flagor av avlagringar från kannan omkring. Detta går ju inte att dricka. Jag har inga problem med barr och skräp från skogen, men detta - skandal! Kvikkjokks frukost har inte mycket gemensamt med Saltoluoktas, förutom en sak - priset på 80 kr. En sak är säker - där ska jag inte bo igen.

Pårte - Kvikkjokk 17 km

21 juli Aktse - Pårte

När vi vaknar på morgonen inser vi att vi hade valt helt rätt dag för att ge oss upp på Skierffe. Idag är det molnigt och dimman bäddar in både Skierffe och Tjahkkelijs toppar så de inte går att känna igen. Utsikten från toppen är helt klart obefintlig. Jag känner att vandringens höjdpunkt är nådd och dagens sträcka till Pårte känns lång och mer som ett nödvändigt ont.

Båtfärden över Laitaure kostar 150 kr, men denna sträcka var inte alls så lång som över Sitojaure, och vi kunde med facit i hand lika gärna ha rott över. Skogen möter oss på andra sidan och efter en seg uppförsbacke är vi uppe på kalfjället.

Ungefär halvvägs mot Pårte ligger rastskyddet Rittak i en skogsdunge. Tips från medvandrare har lydit att inte stanna där då utsikten är noll. Vi lyder rådet och fortsätter och det är vi glada för. Det är mulet och lite småkyligt men vi njuter ändå i mer än en timme vid rastplatsen vi finner. En bit efter Rittak ligger två bäckar och vid den andra slår vi oss ner. Bäcken är modell större med en bro, och bjuder på gott vatten. På vår lilla kulle som vi sitter på har vi fin utsikt över dalen nedanför oss. Efter både lunch och fika och allmänt slappande har vi blivit frusna och behöver börja gå igen. Vi hinner inte långt innan regnet börjar falla över oss, och det gör den steniga vägen riktigt hal. Jag med mitt onda knä har svårt att hoppa på halkiga stenblock och min kompis ramlar och slår i huvudet, som tur är utan att skada sig.



När vi kommer till trädgränsen och stigen börjar slutta säger ett par vi möter på vägen att vi har 5 km kvar. Dessa 5 km visar sig bli de längsta i mitt liv. Det regnar, myggen frodas och skogen omkring oss ser precis ut som skogen hemma. När vi anar Pårtestugan lite längre fram är jag så glad. Längsta etappen är avklarad och när vi kommer in står ett varmt torkrum redo att ta emot våra blöta kläder. Middagen blir tortillas och vi laddar för morgonens finaletapp mot Kvikkjokk.

Aktse - Pårte 22 km

20 juli Skierffe

Det visar sig på måndag morgon att det är bästa tänkbara väder för att ge sig upp på Skierffe. Solen skiner och fyller vattenflaskorna och knallar iväg. Vi går samma väg tillbaka som vi kom igår, uppför den steniga backen med alla myggen tills vi kommer ovanför trädgränsen. Där viker stigen av till vänster och vi är på väg mot utsiktsplatsernas utsiktsplats. Målet ligger 1179 m ö h så det går uppåt med plana partier däremellan. Sträckan är relativt lättvandrad men det känns ändå i benen när vi efter någon timme tar sista klivet upp på toppen. Belöningen är fantastisk - en utsikt som jag sent ska glömma.

Som jag har längtat och väntat på denna dagen! Jag får svälja en stor klump i halsen, tårarna är nära. Landskapet jag har nedanför mig, det vackra Laitauredeltat i Rapadalen och Sareks snötäckta toppar, är det vackraste jag sett. Jag kan inte för mitt liv tänka mig vad som kan vara vackrare. Om jag någon gång finner den platsen kommer tårarna spruta, det känner jag mig ganska säker på.

Vi stannar ett par timmar på toppen, sedan återvänder vi till Aktse. På vägen passerar vi åter "stora stenen", Niostenen, där nio björnar sägs ha dräps. Dags att fika lite och ta på sig långbyxorna innan vi ger oss ner i skogen bland myggen. Trötta med lyckliga kommer vi tillbaka till stugorna där jag firar med en Sprite.

19 juli Sitojaure - Aktse

Jag är stel som en pinne och mitt knä värker, och jag är lättad att vi kan mjukstarta dagen med en 5 km båtfärd över sjön. 180 kr går kalaset på men vi är inte sugna på att ro över, särskilt inte då risken finns att de bara ligger en båt på vår sida (vilket ju innebär att man får ro över, hämta en annan båt som man tar på släp, ro tillbaka, lämna den andra båten, och sedan ro över igen). Vädret är vackert och vi gläds åt frånvaron av mygg och att de få som finns känns väldigt slöa och inte alls så aggressiva som vi är vana vid. Glädjen är kort då vi blir varnade av mannen som kör båten för myggen i Aktse och Pårte som ska vara stora och hemska.

Dagens vandring börjar i lövskog under ganska platta förhållanden innan en rejäl stigning börjar. Innan vi är uppe på platån vi har framför oss måste vi ta oss uppför den brantaste stigningen på hela vandringen, och jag är stundvis riktigt nervös att jag ska trilla baklänges då mitt knä inte kan ge mig det stöd jag behöver. Vi tar oss hur som helst upp båda två och sedan är det plan mark och småkullar, ett tomt renhägn, gräs och sten en bra bit innan vi skymtar den turkosa sjön Laitaure långt nere framför oss. Vi sitter en bra stund i solen, äter, solar och njuter av värmen och utsikten innan vi fortsätter. Helt klart finaste rastplatsen så här långt och det finns kullar som erbjuder bra skydd mot vinden.

Sista biten ner mot Aktse är jobbig för mig. Myggen har vittrat människoblod och vi blir rejält attackerade. Den långa nedförsbacken är dessutom stenig och knät skriker vid varje belastning åt mig att sluta gå. Slutligen är vi dock framme vid Aktsestugorna och vi får dela ett rymligt 6-bäddsrum med fyra härliga personer som vi sitter och pratar länge med! Längre upp vakar Skierffeklippan över oss och vi bara hoppas att vädret ska bli lika fint imorgon så vi kan gå upp på den och få blicka ut över Rapadalen. Den utsikten har jag längtat efter länge.

Sitojaure - Aktse 10 km

18 juli Saltoluokta - Sitojaure

Welcome to Mordor, utbrister en av de danska killarna i sätet bakom oss i bussen när vi på fredagen rullar ner mot Kebnatsbryggan. En stor hotfull klippvägg höjer sig över sjön Langas som nu är det enda som ligger mellan oss och vandringens startpunkt, Saltoluokta. Vi kliver ombord på M/S Langas och tänker att det nog stämmer lite det där med Mordor. Efter en kortare båtfärd intar vi en god lunch och inkvarterar oss på fjällstationen där vi ska sova en natt innan vi ger oss av på vår ca 9 mil långa vandring i de lappländska fjällen.

Med 15 kg på ryggen börjar vi på lördagmorgonen traska längs Kungsleden. Dagens mål Sitojaure, det slutgiltiga målet Kvikkjokk. En ganska brant stigning inleder sträckan och efter en bit i lövskogen är vi uppe på kalfjället med en vidunderlig utsikt över Langas smyckad med en regnbåge.

Mitt vänstra knä som jag skadade i våras men som jag trodde mådde bra nu gör sig ganska snart påmint, och vandringen blir inte lika smärtfri som jag hoppats. Efter knappt halva sträckan kommer vi till ett rastskydd där vi intar dagens lunch innan vi fortsätter. Nu är marken ganska plan tills det är dags att gå neråt mot Sitojaurestugan där vi ska bo. Krön efter krön, bäckar, snö och slutligen skog och sluttning tills vi är framme.

Vi har turen att få ett eget rum, och vi njuter av stugans vackra läge vid den myggfria sjön. När jag står och borstar tänderna på kvällen med en sådan utsikt är jag så lycklig.

Saltoluokta - Sitojaure 19 km

Riktig semester

Nu har jag haft semester i drygt 3 dygn och idag är en riktig njutardag. Jobbiga saker försöker ta plats i mitt sinne, men jag skjuter dem åt sidan tills på måndag då de inte går att åtgärda under helgen ändå. Istället har det idag blivit morgondopp i det varma havet och frukost på en klippa, ett par timmars solande i fortfarande inte så stark sol och på en relativt glesbefolkad strand, skön cykeltur hem, en god bok i soffan bakom neddragna persienner och sedan ett par timmars siesta. Ikväll blir det middag hos mig med fina vänner. Underbar lördag! Underbar semester!

Premiär

Inte för kräftor och inte för semlor och inte för surströmming. Däremot tog vi idag modet till oss och provsmakade frystorkat som en del i uppladdningen för sommarens efterlängtade fjällvandring som går oss till mötes med stormsteg. Varken min vän eller jag hade några höga kulinariska förväntningar, vilket resulterade i två positivt överraskade munnar och magar. Vi hade köpt en påse var som vi delade systerligt på, en med chili con carne och en kycklinggryta med ris och curry, och båda var helt ok. Kanske inte något man lagar till vardags hemma (varken smak- eller prismässigt) men ett mer än godkänt alternativ för fem dagar uppe i fjällen.

Om 11 dagar påbörjar jag första etappen på resan upp till Lappland. Om 19 dagar ska jag stå på Skierffe och blicka ut över Rapadalen. Oj oj vad jag längtar!