Våren är här

Ack Värmeland du sköna, nu är det vår!

En Västgötatripp

Hornborgasjön och Paradissjön, annandag påsk 2010

Brosjön

En dag i mars...

Håll truten...

ljuva Hönö

Conclusion

Med första fjällvandringen bakom mig är jag flera lärdomar rikare:

• På stugtur är kök trevligt att ha med sig men inte värt vikten. Varmt vatten i termos som kokas i stugan på morgonen räcker gott.
• Det spelar ingen roll hur bra kängor och strumpor man har om strumporna är för stora.
• Om man inte brukar bli sugen på Varma koppens matiga soppor hemma kommer man inte bli det på fjället heller.
• Kanonbra med stugtur som första vandring. Nu är jag dock sugen på tält!

Nästa gång hoppas jag på Hemavan-Ammarnäs...

22 juli Pårte - Kvikkjokk

Sista etappen mot Kvikkjokk ser vi på kartan är ganska plan och mitt knä jublar av fröjd vid blotta tanken på att det inte blir några flera branta backar. I stort sett hela sträckan går genom barrskog och rekommenderat rastställe är längs sjön Stour Dáhtá. Denna ligger dock så pass tidigt att vi går förbi och hoppas på att finna ett annat ställe som är tillräckligt myggfritt för att kunna stanna och äta.

Detta ställe existerar inte, och vi får nöja oss med en kortare paus på fem minuter, tillräckligt lång för att slänga i sig en Wasa sandwich och dricka lite vatten. Som väntat är sträckan relativt plan, och består till stor del av fina stigar, och bitvis känns vandring mer som marsch än just vandring. När vi ändå har en bit kvar börjar vi höra forsen i Kvikkjokk och när vi passerat den gamla tingsplatsen Tingstallstenen har vi inte långt kvar. Sista biten är grusväg och vi går förbi en bilparkering som får oss att acklimatisera oss till den civiliserade världen igen. Kvikkjokks fjällstation är nära.

Fjällstationen är ett kapitel för sig. Skillnaderna är stora mot den i Saltoluokta. Den känns mer som ett vanligt vandrarhem och mindre som en fjällanläggning. Rummen är fräscha och duscharna ok, men mysighetsfaktorn kan inte på långa vägar tävla med Salto. Saltoluoktas öppna spis, mysiga allrum mm, detta finns inte alls här. Frukosten har samma pris, 80 kr, och jag är förväntansfull. Saltos frukostbuffé har lämnat goda minnen i mitt sinne med sitt underbara hembakta (?) bröd, ljuvliga hjortron och smaskiga teer, och jag hoppas så klart på samma sak i Kvikkjokk. Vilken besvikelse! Brödet är tråkiga bake-off-baguetter och köpebröd, varken lingon, blåbär eller hjortron finns, men värst är nog tevattnet. Vattnet är inte upptömt på termos utan står i vattenkanna på värmeplatta. När jag tömmer upp vattnet i muggen simmar tusentals flagor av avlagringar från kannan omkring. Detta går ju inte att dricka. Jag har inga problem med barr och skräp från skogen, men detta - skandal! Kvikkjokks frukost har inte mycket gemensamt med Saltoluoktas, förutom en sak - priset på 80 kr. En sak är säker - där ska jag inte bo igen.

Pårte - Kvikkjokk 17 km

21 juli Aktse - Pårte

När vi vaknar på morgonen inser vi att vi hade valt helt rätt dag för att ge oss upp på Skierffe. Idag är det molnigt och dimman bäddar in både Skierffe och Tjahkkelijs toppar så de inte går att känna igen. Utsikten från toppen är helt klart obefintlig. Jag känner att vandringens höjdpunkt är nådd och dagens sträcka till Pårte känns lång och mer som ett nödvändigt ont.

Båtfärden över Laitaure kostar 150 kr, men denna sträcka var inte alls så lång som över Sitojaure, och vi kunde med facit i hand lika gärna ha rott över. Skogen möter oss på andra sidan och efter en seg uppförsbacke är vi uppe på kalfjället.

Ungefär halvvägs mot Pårte ligger rastskyddet Rittak i en skogsdunge. Tips från medvandrare har lydit att inte stanna där då utsikten är noll. Vi lyder rådet och fortsätter och det är vi glada för. Det är mulet och lite småkyligt men vi njuter ändå i mer än en timme vid rastplatsen vi finner. En bit efter Rittak ligger två bäckar och vid den andra slår vi oss ner. Bäcken är modell större med en bro, och bjuder på gott vatten. På vår lilla kulle som vi sitter på har vi fin utsikt över dalen nedanför oss. Efter både lunch och fika och allmänt slappande har vi blivit frusna och behöver börja gå igen. Vi hinner inte långt innan regnet börjar falla över oss, och det gör den steniga vägen riktigt hal. Jag med mitt onda knä har svårt att hoppa på halkiga stenblock och min kompis ramlar och slår i huvudet, som tur är utan att skada sig.



När vi kommer till trädgränsen och stigen börjar slutta säger ett par vi möter på vägen att vi har 5 km kvar. Dessa 5 km visar sig bli de längsta i mitt liv. Det regnar, myggen frodas och skogen omkring oss ser precis ut som skogen hemma. När vi anar Pårtestugan lite längre fram är jag så glad. Längsta etappen är avklarad och när vi kommer in står ett varmt torkrum redo att ta emot våra blöta kläder. Middagen blir tortillas och vi laddar för morgonens finaletapp mot Kvikkjokk.

Aktse - Pårte 22 km